Ibland är jag väldigt nära att faktiskt svälja stoltheten och be om hjälp. Det finns någon jag skulle berätta det för, jag är ganska säker på att jag skulle kunna säga det, om jag bara fick frågan. Måste jag formulera det själv blir det för svårt och jag är så jävla rädd för reaktionen, för att bli betraktad som äcklig, som klen. Sen undrar jag vad jag egentligen tänker att någon annan skulle göra, när jag innerst inne vet att jag måste lösa det själv, att det ligger hos mig. Är det något jag har lärt mig i livet så är det att när man verkligen behöver någon så vänder de sig bort, i slutändan är man alltid själv och lutar man sig för tungt emot någon annan kommer man alltid att falla...

Jag var 15 år när det började, egentligen började det nog tidigare än så. Jag har alltid haft svårt att hantera min egen ångest, alltid haft mycket känslor och känt väldigt starkt. När jag var 12 rasade livet samman på flera sätt samtidigt och vid 13 års ålder hade jag hittat flera olika självskadebeteenden för att hantera mig själv.

Jag har alltid varit den tjocka i syskonskaran, alltid tidigt fått höra hur smala och fina mina syskon är, dom men inte jag. Till saken hör att i min familj är tjock det absolut värsta man kan vara, är man tjock spelar det ingen roll vad man gör man är ändå värdelös och jag vill så väldigt gärna vara bra.

Att äta har alltid lugnat mig och vid 15 bytte självskadebetendet karaktär, till hetsätande och kräkande. Jag tyckte det var fantastiskt, jag kunde äntligen få äta, utan dåligt samvete, det lindrade mycket av min ångest och jag hade en stark känsla av kontroll i det hela. Då. Tills jag insåg att beteendet kontrollerade mig och inte tvärt om, att jag var fast, i något som senare skulle komma att bli något av ett helvete..

Jag sticker fingrarna i halsen igen, tömmer ut hela maginnehållet ner i toalettstolen. När jag är färdig känner jag mig äntligen lugn, tom. Jag vet att känslan bara kommer vara ett litet tag, tills den ersätts av äckel över vad jag gör, äckel över mig själv.

Så många gånger jag har försökt att sluta, ibland tror jag faktiskt att jag kommer att klara det. Ibland lyckas jag intala mig själv att jag är stark, att jag kan vinna. Sanningen är att jag har tappat kontrollen totalt, att jag är livrädd för mig själv, för vad jag gör, rädd för att dö, för jag vill så förbannat gärna leva.
Ibland kan jag klara mig i flera dagar, ibland rasar jag totalt och allt jag gör är att äta, äta och kräkas.

Ätstörningar är något som många förknippar med tjejer i tonåren, men jag är vuxen, en mamma, jag borde veta bättre och jag borde kunna skärpa mig för mina barn, men jag är fast.

Tanken med den här bloggen är att hjälpa mig själv, att få bli frisk, fri och kanske till och med lyckas hjälpa någon annan i samma situation.