Jag var 15 år när det började, egentligen började det nog tidigare än så. Jag har alltid haft svårt att hantera min egen ångest, alltid haft mycket känslor och känt väldigt starkt. När jag var 12 rasade livet samman på flera sätt samtidigt och vid 13 års ålder hade jag hittat flera olika självskadebeteenden för att hantera mig själv.

Jag har alltid varit den tjocka i syskonskaran, alltid tidigt fått höra hur smala och fina mina syskon är, dom men inte jag. Till saken hör att i min familj är tjock det absolut värsta man kan vara, är man tjock spelar det ingen roll vad man gör man är ändå värdelös och jag vill så väldigt gärna vara bra.

Att äta har alltid lugnat mig och vid 15 bytte självskadebetendet karaktär, till hetsätande och kräkande. Jag tyckte det var fantastiskt, jag kunde äntligen få äta, utan dåligt samvete, det lindrade mycket av min ångest och jag hade en stark känsla av kontroll i det hela. Då. Tills jag insåg att beteendet kontrollerade mig och inte tvärt om, att jag var fast, i något som senare skulle komma att bli något av ett helvete..