Ibland är jag väldigt nära att faktiskt svälja stoltheten och be om hjälp. Det finns någon jag skulle berätta det för, jag är ganska säker på att jag skulle kunna säga det, om jag bara fick frågan. Måste jag formulera det själv blir det för svårt och jag är så jävla rädd för reaktionen, för att bli betraktad som äcklig, som klen. Sen undrar jag vad jag egentligen tänker att någon annan skulle göra, när jag innerst inne vet att jag måste lösa det själv, att det ligger hos mig. Är det något jag har lärt mig i livet så är det att när man verkligen behöver någon så vänder de sig bort, i slutändan är man alltid själv och lutar man sig för tungt emot någon annan kommer man alltid att falla...