Jag sticker fingrarna i halsen igen, tömmer ut hela maginnehållet ner i toalettstolen. När jag är färdig känner jag mig äntligen lugn, tom. Jag vet att känslan bara kommer vara ett litet tag, tills den ersätts av äckel över vad jag gör, äckel över mig själv.

Så många gånger jag har försökt att sluta, ibland tror jag faktiskt att jag kommer att klara det. Ibland lyckas jag intala mig själv att jag är stark, att jag kan vinna. Sanningen är att jag har tappat kontrollen totalt, att jag är livrädd för mig själv, för vad jag gör, rädd för att dö, för jag vill så förbannat gärna leva.
Ibland kan jag klara mig i flera dagar, ibland rasar jag totalt och allt jag gör är att äta, äta och kräkas.

Ätstörningar är något som många förknippar med tjejer i tonåren, men jag är vuxen, en mamma, jag borde veta bättre och jag borde kunna skärpa mig för mina barn, men jag är fast.

Tanken med den här bloggen är att hjälpa mig själv, att få bli frisk, fri och kanske till och med lyckas hjälpa någon annan i samma situation.